#0: En dag skulle denna kompis komma hem till mig och betala hyran.

#1:** Jag öppnade dörren och trillade baklänges och ramlade på klädhängarna bakom mig. Varför gjorde jag nu det? Jo jag kände igen ögonen.**

Det var ULFS ögon. Gick inte att ta miste på!

Jag sa givetvis inte det till killen som stod där.
Samtidigt förstod jag att ULF gått ner i ny inkarnation!

Vad säger ni om detta?

Häftigt!

Jag har alltid trott att man väntar med nya inkarnationer i många år, typ 50-100, för att inte "riskera" känna igen människor och minnas livet man hade nyligen, för det är så nära i minnet än.

#4: Nej det är väldigt olika. Jag dog i mitt förra liv typ 1945 och föddes till detta 1953.
Jag levde förra livet I Norge.
Så jag förstod norska som barn. Jag trodde också att jag egentligen hörde hemma där.
Jag mindes ju inte förra livet helt. Men jag reste ju i det i det här livet sen. Och såg vad som hänt. Det stämde ju att jag var från Norge.
Jag har också träffat, i detta livet, de som var mina föräldrar då.
Min mamma mindes också saker från förra livet.

#0: Sonen spelade då i ett band som hette Diamond Dogs.
Det här är deras första skiva..

#6: Bättre låt, tycker jag. Sonen längst ner till vänster.

#7: Det här är deras allra bästa låt tycker jag.

#5: Så himla häftigt att kunna minnas och framförallt att kunna "kontrollera" och stämma av med någon så man kan få detaljer man mins bekräftade.

#9: Ja det var jäkligt häftigt när vi kom på det. :)